Skulptur åk 2
Jag gjorde dessa genom att placera en skulpturskiss i kartong ovanpå ett ritblock och laborera fram skuggor som jag tyckte om. Jag satte sedan ihop teckningarna för att kunna skapa en mängd perspektiv att gå vilse i. Mina drömmar kretsar ofta kring rum som är svåra att orientera sig i.
Jag har arbetat med översättningar mellan två- till tredimensionalitet och skulpturen innehåller en mängd perspektivförskjutningar. Jag hoppas att dessa ska göra det svårt för ögat att förstå hur skulpturen sitter ihop och hur den förhåller sig till resten av rummet. Skulpturen är målad med en akrylfärg som absorberar mycket ljus för att ge intryck av att formen klippts ut ur det omgivande rummet. Del av en serie om flera skulpturer.
Plexiglas är genomskinligt, precis en skugga, och inkorporerar på så vis omgivningen i sin kropp. Men plexiglas är dessutom reflekterande. I reflektionen kan parallella rum skapas för att försvinna lika snabbt, precis som i drömmar. Del av en serie om flera skulpturer.
Texten är tagen från låten ”What It’s Like” av Arthur Russell. Det finns en hierarki där i kristen tro, mellan det himmelska och världsliga, som intresserar mig. Jag ville utnyttja kontrasten mellan himlen, som gud brukar förknippas med, och jord. Det händer dessutom något med mig när jag stoppar händerna i jorden. Det uppstår en känsla av delaktighet i en helhet, i något fundamentalt, på ett sätt som påminner mig om gudstro.
Viska. (Videodokumentation av performance, 47 sek, 2020)
Vad krävs för att vi ska kunna berätta en hemlighet eller dela något tungt? Vissa saker måste kanske få bli sagda oavsett om någon hör eller inte. Och vissa saker kan bara bli sagda om ingen hör. Det finns en kanske oväntad intimitet, upplever jag, i parallella rörelser och linjer som aldrig möts.
Kontakt
Mitt skapande kretsar, på olika sätt, kring kroppar och rum. Jag upplever det som att mitt skapande är ett sökande som sker med hjälp av min kropp, som i sin tur möter andra material och kroppar. Jag upplever att gränsen mellan kropp och sak är ganska tunn. Socialt, psykologiskt, krävs inte så himla mycket för att en kropp ska fråntas sin status som besjälad och bli objektifierad eller för att en sak att bli besjälad, genom fantasi. Mitt intresse för hur kroppar och ting förhåller sig till varandra och sig själva är nog varför jag mestadels arbetar skulpturalt. Eller så är det enklare än så. Jag tycker om hur saker känns. Texturer och material, möten med huden, är viktiga för mig.
/Andrea Larsson