Via handflatan spårar jag mig tillbaka till min barnkropp. Att väcka kroppsminnet av att ohämmat trycka, klämma. Minnet av närvaro.
Pressar och plattar ut leran i handen i ett försök att genom linjernas avbild kartlägga och hitta en ingång. Där finna förståelse för att lokalisera smärta och greppa min oförmåga till läkning.
Tvångsmässigt pilla där det gör ont, njutning och skräck i att evigt fördröja läkeprocessen.
Oemotståndliga kliet i ett sår som läker. Slita av skorpor för att slippa åsynen.
I sökandet och längtan om att få bli insläppt och omsluten förbinder jag mig med skogen.
Viljan att den ska vara en förlängning av min kropp. Förvirringen av det likgiltiga bemötandet.
Stirra in i tallbarkens till synes starka skyddsbarriär, med vetskapen att den ger vika för krypande barkborrar eller ringbarkande fingrar. Den behöver inte mig.

I min konstnärlig praktik rör jag mig mellan olika material och metoder.

Jag undersöker till exempel de motsatta egenskaperna mellan plastelina och lufttorkande lera.
Den hudlika plasticiteten i den ena, den fasta stumheten i den andra.

En viktig del i min process är flexibilitet och möjligheten till förändring. Många av mina verk växer fram i mindre fragment som senare sammanfogas till en helhet.
Exempelvis verken "Kartlägga" tar sin början i ett par pappersbitar klippta på måfå, som sedan intuitivt tecknas på med brännpenna. Allt eftersom de enskilda bitarna känns klara pusslas dom ihop där linjerna verkar passa och på så vis sträcker sig vidare.

Jag återvänder ofta hem till Nordvärmland för att leta efter det som fattas mig.